Igår drog vi till Vikbanan och körde med nya dubben. Det var första gången jag körde i snö sen jag hade moppe haha! (10 år sen!)
Det var svinroligt! 
När vi kom fram så började det snöa och blåsa men vi hade bylsat på både Alice och oss själva ordentligt och så fanns ju cafeterian som vi kunde värma oss i mellan heaten...
Först var jag bitter över att det inte blev enduro men när det väl blev min tur så visade det sig vara riktigt kul och jag hade banan nästan för mig själv på slutet! Jag kunde träna på min kurvskräck i lugn och ro och från att i princip  stå still i kurvorna så hittade jag tekniken och började hålla jämn gas och till slut vågade jag ha jämn fart in och gasa ut. Jag hade böjt mig framåt och haft böjda armar och tittat rakt ner i backen vilket gjorde att jag tappade balansen. Nu rätade jag armarna och spände magmusklerna och satt ner tungt på sadeln och höjde blicken och vips så gick det som en dans!
Lagom tills jag började komma igång så tog tiden slut och det var dags att packa sig hemåt. Nu längtar  jag  sjukt mycket efter nästa körtillfälle!
 
GasGas200cc,
Då har vi nått mitten av veckan, och väntan tills nästa körning hade inte verkat så lång, men nu blir det ingen körning i helgen efersom gubben sticker till Paris!!
Jag passar på att ha ett minikalas i förskott till min födelsedag nästa vecka och min far och bror kommer hit och firar att jag blir 25, vad nu det skulle vara att fira ^^
 
 
 
Helgen som var så blev det lite servicearbete på hojen på fredagskvällen, på lördagen jobbade andreas och på söndagen stack vi till vikbanan i Upplands Väsby.
När vi kom dit så var det bara att kasta sig ut och köra. Adde hann ett varv knappt innan han tappade växelspaken :/  MEN, han hittade den och monterade den och var ute på banan igen nästa heat! =)
sen var det äntligen min tur!
 
Jag körde på i moppefart och stod still nästan i kurvorna innan jag vågade svänga men mot slutet av heatet var det många som åkte av och det hade torkat upp lite,  sista varvet var jag nästan ensam, och då... då släppte det..  När jag kunde ta för mig av banan och ta ut svängarna ordentligt utan att se upp för andra så gick det så mycket bättre.
Nästa heat delade vi på för att det var det sista.. tiden går för fort när man har roligt :/   Men även då kändes det riktigt bra. Jag jobbade hojen istället för att sitta som en stel pinne och det kändes så jävla härligt!
Det var så underbart att avsluta med en bra känsla i kroppen och att jag vågade gasa lite mer. Fan vad jag skulle vilja ha crossbanan för mig själv några gånger!! ^^  
Nu längtar jag som fan tills vi ger oss ut i endurospåret!!!!
 
Jag måste tillägga att vi har världens snällaste lilla dotter som är på strålande humör när mamma och pappa kör!
 
Vi träffade en annan mamma när Adde körde som var väldigt trevlig och Alice fick träffa hennes barn som var med, Dom var 3 och 5 år. Alltid kul att träffa nya människor! Hoppas vi ses igen =)
 
 
I fredags var vi på en privat supercross bana. 
 
När vi kom dit så körde markägaren skördetröskan på åkern bredvid och en annan kille var där och rekade inför morgondagens träning men annars var vi själva.
Banan var hård och spårig vilket var lite jobbigt. Jag kände inte riktigt att jag hade koll på hur cykeln skulle reagera mot underlaget och fegade som faen.
Men jag försökte gasa mer på de enklare partierna.
I vanlig ordning så stötte jag på världens brantaste backe och panikstannade på toppen av kullen och samlade mod innan jag vågade åka ner. Nästa varv höll jag jämn fart ner och upp och då var det ju en baggis.
Jag önskar jag kude stänga av min hjärna... vart tog tuffheten vägen som jag hade innan vi lämnade Motala? Då kändes det som om jag ville huga alla utmaningar med blodad tand. Nu är jag tveksam och orolig och feg.
Vi hann inte köra så mkt eftersom att det endast var körning fram till 17.00 och vi kom dit rätt sent. 40 min var kan jag tänka mig att det blev. Sista varvet kändes bra och mycket nervositet och spärrar hade lösts upp.

Efteråt åkte vi och tvättade. Denna gången en ordentlig genomgång eftersom vi inte hann putsa så mkt efter vikbanan förra helgen.
 
 
Lördagen blev det ingen körning eftersom Adde jobbade.
 
Söndagen tänkte vi sikta på vikbanan men eftersom vi inte löst något medlemskap nånstans ännu så kostar det ju en liten slant. Om sanningen ska fram så har vi haft väldigt mkt utgifter en tid nu med utrustgning och reservdelar, en extra barnstol och resor fram och tillbaka till östergötland, så vi bestämde oss för det billigare alternativet att köra på den privata banan igen.
 
Denna gången kom vi ganska tidigt. Körning var tillåten fram til 15.00 och i början var det lite föräldrar där med kidz som körde.  Dom var så duktiga, grabbarna!

Andreas började och jag såg efter Alice som sov som en stock trots allt oväsen. Tror hon börjar bli van nu ^^
En yngre kille kom fram när jag just bytt om och frågade om jag också körde. Ja, sa jag. Fränt tyckte han.
Kan man låta bli att le? Men jag erkände såklart att jag var nybörjare och rätt feg!
 
När jag hade kört mina första 20 min och stannade för paus så började de andra att bege sig hemåt och lämnade mig och adde ensamma på banan.
 
Skönt att slippa känna sig ivägen men samtidigt tråkigt att inte kunna se hur andra kör... ni vet.. monkey see monkey do! Jag tittar gärna på andra när jag kör och kör bakom och försöker härma körningen för att lära mig. Det låter säkert töntigt för en som kan köra, men det funkar för mig!
 
Denna gång var banan lite mer uppkörd på vissa partier. Jag fick stora problem vid en nerförsbacke och snabb skarp vänsterkurva med poröst underlag. Eftersom gasgasens bakbroms tog så långt ner och den driver fast man håller in kopplingen fick jag hjärnsmältning när jag skulle försöka bromsa och parera kurvan vilket resulterade i en krach och ett sprucket knäskydd och lite små blåmärken. Jag fastnade med fingrarna mellan kopplingshantaget och handtaget på styret när det trycktes upp massa jord och skit men hade sån jäkla tur att det gick bra.
Det var min 3:e vurpa sen jag började i slutet på juli och fler lär det bli!
Efter vurpan blev det darrig skalmankörning men efter en stund gick det bättre, men varenda gång jag kom till den förbannade platsen så fick jag problem. Om jag bromsade för mkt dog hojen, och kopplade jag med växel i så dog den och jag fick stå å kicka i nerförsbacke. Jag bestömde mig för att svälja rädslan och inte bromsa utan bara rulla fint ner, hitta ett spår och gasa ur kurvan, men greps som vanligt av panik och bromsade och höll på att ramla igen...  lyckades inte lösa det innan vi åkte hemåt och inte blir det bättre av att se hur jäkla snabbt adde utvecklas och hur duktig han börjar bli. Han har god kontroll och balans och börjar hoppa och gasar på.., Men han är så snäll och stöttande.
Jag var tjurig på mig själv för att jag var en rädd liten skit som aldrig kommer kunna köra bra.. 
Some days are bad, and some days are good i guess..
 
När vi kom hem var det dags att gå och rösta.